20/12 2011. Iles des Salut till Domburg.
För seglaren finns det två sorters Karibien. Dels de ensamma ankringsvikarna med sandstränder, kokospalmer och kristallklart dykvatten och dels vattenhålen, där båten kan repareras och seglare träffas på baren för att ta en sundowner och berätta för varandra om andra platser på jorden.
Prickly bay på Grenada är ett av dessa samlingspunkter. Här ligger flera hundra båter ankrade, alltifrån mångmiljarders megayachter till pyttesmå hemmabyggen som på något förunderligt sätt har tagit sig över Atlanden. Och alla kan umgås med varandra oavsett vilken båt man seglar. Mycket sällan pratar man om det andra livet, det på land, där man inte skulle komma i närheten av varandra.
Här ligger vi nu och småfixar och om några dar ska vi dra vidare norrut. Men mycket har hänt sen sist och med hjälp av loggboken försöker jag nu komma ihåg det jag skrev I den gamla datorn, den som så tragiskt gick bort i ett åskväder på Surinamfloden.
Nu är det plötsligt nyårsafton och det har inte blivit mera skrivet. Det beror inte på lättja eller att jag inte har velat skriva. Det beror på dom där JÄVLA TINGEN! Kommunikationstingen. Jag gillar att kommunicera, och jag älskar människor. Jag älskar att höra människoröster, att lyssna och läsa på läpparna, att plötsligt begripa sammanhangen när man pratar på någon udda kreoldialekt, det är som att höra Bach med nothäftet I hand. Och jag tycker om att berätta om saker jag har varit med om för lyssnare som vill höra det jag säger. MEN JAG HATAR DATAMASKINER OCH ANDRA KOMMUNIKATIONSMASKINER. I en vecka har vi legat här I PricklyBay. Och vad har vi gjort. Jo, setat ombord och setat iland och försökt koppla upp oss på olika Wifi-connections. Och varje gång nästan kommit fram. Och så, när vi till slut, efter att ha betalat dubbla, skyhöga avgifter, kommer in på nätet så läser jag ett inlägg av Kalle Hedin på facebook att det kostar 122 kr minuten att ringa till vår satellittelefons svarare. Och det finns ingenting I min telefon som säger att någon har ringt. Det är bondfångeri och en jävla cynism från kommunikationsoperatörernas sida när de flår kontaktsökande på pengar.
Tack för ordet. Nu kan jag kanske fortsätta. Var var vi? Jo, vi lämnade Djävulsön den 30 Oktober och gick för motor de två timmarna in till fastlandet, till Korou, Franska Guyana. Lång muddrad ränna, skitigt flodvatten och starka tidvattenströmmar men bruceankaret grävde ner sig djupt I gyttjan. I loggboken skrev jag “Korou: En ful stad, fullständigt platt, med envåningshus och korrugerad plåt på taken. Varmt och papegojor som pladdrar I träden. Djungeln känns nära. Ariadne Space Center oändligt långt borta fast det ska ligga bara 7 km härifrån. Sista rökdan för Chrille”.
För Lakataos franska besättning var det underbart att komma “hem”, att kunna köpa vin och baguette och prata vanligt med folk på gatorna. Det var kul för oss också, speciellt för Ami som gillar att prata franska. Och vi låg ju faktiskt kvar I Korou I 14 dagar för att fixa båten och för att turista. Men vi for aldrig med någon turistbuss ut till rymdcentret. Det blev för stor paradox och vi ville hellre se naturen och träffa andra människor.
En dag hyrde vi bil och drog verkligen dit pepparn växer, dvs till huvudstaden Cayenne. Riktigt fransk kolonialstad med stor vietnamesisk befolkning. På marknaden trängde vi oss ner på ett knökfult sopp-kök och sörplade den godaste vietnamesiska soppa man kan tänka sig. Vi gick också på Zoo och fick se de 7 olika kattdjur som finns därute I djungeln. Den största är jaguaren och den minsta ser ut som en svensk bondkatt.
Egentligen for vi till Cayenne för att få tag på gastuber. Vi har europeiska campinggastuber på 2 kg, men dom börjar förbjudas för man kan göra terroristbomber av dem. Vi hade farit runt I alla hamnar sedan Natal för att byta gas men ingen vill befatta sig med 2-kilos campinggas. Efter många timmars vandring mellan Cayennes järnaffärer och bensinmackar fick vi ge upp och köpte senare I Korou en stor 13 kg tub. Vi använder den fortfarande men den har en regulator som stryper gastillförseln för mycket så vår spis går alltid på sparlåga.
Det stora problemet I Korou var elförsörjningen. Vi har egentligen haft det ända sedan vi lämnade den trygga marinatillvaron I Recife, där vi hade ström från land som laddade våra batterier. Men sedan dess har vi nästan bara legat för ankar och fått ström via solpaneler och en vindgenerator. De ska teoretiskt sett var fullt tillräckligt fär vår elkonsumtion, men det kräver att alla kontaktytor som förmedlar ström är rena och fria från korrosion. Det var dom nu inte så jag ägnade flera dagar I Korou åt att skrapa och spraya och ibland byta ut kontaktdon. Det blev lite bätre men fortfarande drar vi mer ström än de 400 amperetimmar som vi ska kunna producera. Antagligen måste vi byta batterier. Det är dyrt och vi har hört om andra som har gjort det utan att det har hjälpt och så står man där med dubbel uppsättning batterier.
Den 14 November hade vi ätit oss igenom det fransk-vietnamesisk-caribiska köket, pratat franska så vi fått kramp I tungan och tröttnat på att laga båten så vi kunde dra vidare. Det blev några dagar till ute på Iles des Salut, där vi kunde dyka ner I det klara vattnet och skrapa botten ren från havstulpaner och sjö-gräs från Koroufloden. Och så, på eftermiddagen den 17 gick ankaret upp och vi kunde sätta kurs mot Surinam. Man går inte raka vägen dit för det varnas för pirater I gränstrakterna och fisknät närmare land. Samtidigt måste man passa ankomsttiden. Det tar ca 6 timmar från angöringsbojen till ankarplatsen I Domburg, dvs så lång tid som tidvattenströmmen går upp för floden, och man bör inte gå I floden under natten. Det här betydde att vi skulle vara vid angöringsbojen vid 5-tiden på morgonen och vi ville inte ligga och vänta ute vid bojen, där sjön kan bli ganska svår av de olika strömmarna.
Inga fisknät och inga pirater under överresan. Fint väder och goda vindar och 3 knops medström. Det enda problemet var tidspassningen som gjorde att vi startade motorn om det gick för sakta och minskade segel om det gick för fort. Men klockan 5 den 19 november var vi där och sen var det motorsegling under 6 timmar uppför floden. Surinamfloden är större än Koroufloden och mycket renare och det var en njutning att glida upp I den slingrande floden, förbi huvudstaden Paramaribo – eller Parbo, som vi lärde oss att man ska säga. Stan var vacker I morgonljuset. Också låg som Korou, men husen är vackra med välskötta trädgårdar som öppnar sig mot floden. Till en början mötte vi stora fiskebåtar men längre upp ersattes de av små snabba sampaner som kördes av indoneser och vi undrade lite om vi kommit till rätt världsdel, I synnerhet som vi också såg flera hindu- och buddisttempel med kupoltak I glada färger. Men Surinam var tidigare en holländsk koloni och det holländska fanns också där. Flodsystemet omkring Parbo var kultiverat med kanalpråmar och slussar och bebyggelsen kring slussarna påminde en hel del om byarna innanför Zuidersee.
Klockan 11 var vi uppe vid Domburg, som är en av dessa samlingspunkter för långseglare, och här blev vi liggande I tre veckor I väntan på ny besättning, Johan och Simon Hedin från Piteå. Om Domburg och resan med Johan o Simon till Trinidad och våra första intryck av Karibien ska jag be att få återkomma.

20/12 2011. Iles des Salut till Domburg.
För seglaren finns det två sorters Karibien. Dels de ensamma ankringsvikarna med sandstränder, kokospalmer och kristallklart dykvatten och dels vattenhålen, där båten kan repareras och seglare träffas på baren för att ta en sundowner och berätta för varandra om andra platser på jorden.
Prickly bay på Grenada är ett av dessa samlingspunkter. Här ligger flera hundra båter ankrade, alltifrån mångmiljarders megayachter till pyttesmå hemmabyggen som på något förunderligt sätt har tagit sig över Atlanden. Och alla kan umgås med varandra oavsett vilken båt man seglar. Mycket sällan pratar man om det andra livet, det på land, där man inte skulle komma i närheten av varandra.
Här ligger vi nu och småfixar och om några dar ska vi dra vidare norrut. Men mycket har hänt sen sist och med hjälp av loggboken försöker jag nu komma ihåg det jag skrev I den gamla datorn, den som så tragiskt gick bort i ett åskväder på Surinamfloden.
Nu är det plötsligt nyårsafton och det har inte blivit mera skrivet. Det beror inte på lättja eller att jag inte har velat skriva. Det beror på dom där JÄVLA TINGEN! Kommunikationstingen. Jag gillar att kommunicera, och jag älskar människor. Jag älskar att höra människoröster, att lyssna och läsa på läpparna, att plötsligt begripa sammanhangen när man pratar på någon udda kreoldialekt, det är som att höra Bach med nothäftet I hand. Och jag tycker om att berätta om saker jag har varit med om för lyssnare som vill höra det jag säger. MEN JAG HATAR DATAMASKINER OCH ANDRA KOMMUNIKATIONSMASKINER. I en vecka har vi legat här I PricklyBay. Och vad har vi gjort. Jo, setat ombord och setat iland och försökt koppla upp oss på olika Wifi-connections. Och varje gång nästan kommit fram. Och så, när vi till slut, efter att ha betalat dubbla, skyhöga avgifter, kommer in på nätet så läser jag ett inlägg av Kalle Hedin på facebook att det kostar 122 kr minuten att ringa till vår satellittelefons svarare. Och det finns ingenting I min telefon som säger att någon har ringt. Det är bondfångeri och en jävla cynism från kommunikationsoperatörernas sida när de flår kontaktsökande på pengar.
Tack för ordet. Nu kan jag kanske fortsätta. Var var vi? Jo, vi lämnade Djävulsön den 30 Oktober och gick för motor de två timmarna in till fastlandet, till Korou, Franska Guyana. Lång muddrad ränna, skitigt flodvatten och starka tidvattenströmmar men bruceankaret grävde ner sig djupt I gyttjan. I loggboken skrev jag “Korou: En ful stad, fullständigt platt, med envåningshus och korrugerad plåt på taken. Varmt och papegojor som pladdrar I träden. Djungeln känns nära. Ariadne Space Center oändligt långt borta fast det ska ligga bara 7 km härifrån. Sista rökdan för Chrille”.
För Lakataos franska besättning var det underbart att komma “hem”, att kunna köpa vin och baguette och prata vanligt med folk på gatorna. Det var kul för oss också, speciellt för Ami som gillar att prata franska. Och vi låg ju faktiskt kvar I Korou I 14 dagar för att fixa båten och för att turista. Men vi for aldrig med någon turistbuss ut till rymdcentret. Det blev för stor paradox och vi ville hellre se naturen och träffa andra människor.
En dag hyrde vi bil och drog verkligen dit pepparn växer, dvs till huvudstaden Cayenne. Riktigt fransk kolonialstad med stor vietnamesisk befolkning. På marknaden trängde vi oss ner på ett knökfult sopp-kök och sörplade den godaste vietnamesiska soppa man kan tänka sig. Vi gick också på Zoo och fick se de 7 olika kattdjur som finns därute I djungeln. Den största är jaguaren och den minsta ser ut som en svensk bondkatt.
Egentligen for vi till Cayenne för att få tag på gastuber. Vi har europeiska campinggastuber på 2 kg, men dom börjar förbjudas för man kan göra terroristbomber av dem. Vi hade farit runt I alla hamnar sedan Natal för att byta gas men ingen vill befatta sig med 2-kilos campinggas. Efter många timmars vandring mellan Cayennes järnaffärer och bensinmackar fick vi ge upp och köpte senare I Korou en stor 13 kg tub. Vi använder den fortfarande men den har en regulator som stryper gastillförseln för mycket så vår spis går alltid på sparlåga.
Det stora problemet I Korou var elförsörjningen. Vi har egentligen haft det ända sedan vi lämnade den trygga marinatillvaron I Recife, där vi hade ström från land som laddade våra batterier. Men sedan dess har vi nästan bara legat för ankar och fått ström via solpaneler och en vindgenerator. De ska teoretiskt sett var fullt tillräckligt fär vår elkonsumtion, men det kräver att alla kontaktytor som förmedlar ström är rena och fria från korrosion. Det var dom nu inte så jag ägnade flera dagar I Korou åt att skrapa och spraya och ibland byta ut kontaktdon. Det blev lite bätre men fortfarande drar vi mer ström än de 400 amperetimmar som vi ska kunna producera. Antagligen måste vi byta batterier. Det är dyrt och vi har hört om andra som har gjort det utan att det har hjälpt och så står man där med dubbel uppsättning batterier.
Den 14 November hade vi ätit oss igenom det fransk-vietnamesisk-caribiska köket, pratat franska så vi fått kramp I tungan och tröttnat på att laga båten så vi kunde dra vidare. Det blev några dagar till ute på Iles des Salut, där vi kunde dyka ner I det klara vattnet och skrapa botten ren från havstulpaner och sjö-gräs från Koroufloden. Och så, på eftermiddagen den 17 gick ankaret upp och vi kunde sätta kurs mot Surinam. Man går inte raka vägen dit för det varnas för pirater I gränstrakterna och fisknät närmare land. Samtidigt måste man passa ankomsttiden. Det tar ca 6 timmar från angöringsbojen till ankarplatsen I Domburg, dvs så lång tid som tidvattenströmmen går upp för floden, och man bör inte gå I floden under natten. Det här betydde att vi skulle vara vid angöringsbojen vid 5-tiden på morgonen och vi ville inte ligga och vänta ute vid bojen, där sjön kan bli ganska svår av de olika strömmarna.
Inga fisknät och inga pirater under överresan. Fint väder och goda vindar och 3 knops medström. Det enda problemet var tidspassningen som gjorde att vi startade motorn om det gick för sakta och minskade segel om det gick för fort. Men klockan 5 den 19 november var vi där och sen var det motorsegling under 6 timmar uppför floden. Surinamfloden är större än Koroufloden och mycket renare och det var en njutning att glida upp I den slingrande floden, förbi huvudstaden Paramaribo – eller Parbo, som vi lärde oss att man ska säga. Stan var vacker I morgonljuset. Också låg som Korou, men husen är vackra med välskötta trädgårdar som öppnar sig mot floden. Till en början mötte vi stora fiskebåtar men längre upp ersattes de av små snabba sampaner som kördes av indoneser och vi undrade lite om vi kommit till rätt världsdel, I synnerhet som vi också såg flera hindu- och buddisttempel med kupoltak I glada färger. Men Surinam var tidigare en holländsk koloni och det holländska fanns också där. Flodsystemet omkring Parbo var kultiverat med kanalpråmar och slussar och bebyggelsen kring slussarna påminde en hel del om byarna innanför Zuidersee.
Klockan 11 var vi uppe vid Domburg, som är en av dessa samlingspunkter för långseglare, och här blev vi liggande I tre veckor I väntan på ny besättning, Johan och Simon Hedin från Piteå. Om Domburg och resan med Johan o Simon till Trinidad och våra första intryck av Karibien ska jag be att få återkomma.

27 – 30 Oktober. Iles des Salutes

Vi hade ankrat i en vacker liten vik med gamla franska militärbaracker iland och en kokospalmskog som sträcker sig långt upp på den ganska höga ön Ile Royal. Några seglare och turistkatamaraner låg i bleket i viken. Det hela såg spännande ut och vi var inte sena att få jollen i sjön för en första guidad tur av Lakataos Bruno och Elise som var här för fyra år sedan. Från hamnen går den stenlagda vägen i bekväm stigning i en cirkel upp till toppen av ön, där de flesta husen finns. Där är också kyrkan, några av fängelserna, administrationen och officersmässen. Kyrkan håller på att restaureras och officersmässen har blivit restaurang och butik och det var hit Bruno och Elise ville gå först. De är ju fransmän och de törstade efter vin och pastis.

Vi blev kvar där under förmiddagen och till oss anslöt sig ett mycket trevligt australiensiskt par, Rob och Pamela, från en 66 fots katamaran som vi sett ligga förankrad i viken. Båten är sprillans ny, tillverkad i Kapstaden och på jungfruresa till Grenada och sen vidare till Meganisis alldeles utanför Lefkas i Grekland. Tufft tänkte jag. Två gamlingar som seglar tvärs över Sydatlanten i en 66 fotsbåt. Men innan jag hann säga något blev vi avbrutna av en av skepparna på turistkatamaranerna som frågade vem som hade den svenska segelbåten. Vi nickade och han berättade att Terpsichore hade draggat i en liten ettrig squall (Nej, inte nu igen tänkte vi men vi sa inget). Hon hade legat bara några meter från den steniga stranden och eftersom tidvattnet var på väg ut hade hon kunnat bli mycket skadad om hon legat kvar eller fortsatt dragga in mot stranden. Tursamt nog, berättade han, hade några rådiga seglare på den stora katamaranen farit över till Terpsichore, fått igång motorn och gjort fast henne vid en boj som tillhör turistbåtarna. Jag reste mig genast upp för att rusa ner till hamnen men Rob lugnade mig och sa att hans skeppare nog redan hade allt under kontroll så vi kunde gott dricka ur och sen gå ner tillsammans så skulle han senare visa sin fina båt. Ja, naturligtvis hade Rob och Pamela besättning, det har man på de stora båtarna och besättningen utgör liksom en del av utrustningen, det behöver man inte nämna. Efter lunch köpte vi två svindyra Iles-des-Salut-t-shirts som tackpresenter och när vi kom ner till hamnen låg Terpsichore fint förtöjd i en boj.

Efter att ha ankrat om – nu med dubbla ankare – for vi över till katamaranen. Det var verkligen en speciell båt. Det var ingen idé att fråga om priset på den. Skrov och stående rigg i kolfiber och all utrustning bara det allra bästa som finns i världen. Rob hade själv åkt runt och beställt allting och dessutom låtit tillverkarna åka till Kapstaden för att själva installera sin utrustning. Bl a kom masten från Västervik och motorerna från Volvo. Inredningen hade ritats av Pamela och såg ut som vilket modernt superlyxhotell som helst. Och besättningen, Pearse och Hanna från England, var naturligtvis professionellt utvalda av Australiens bästa headhunterföretag. Trots all den här överväldigande lyxen, var Rob och Pamela en mycket trevlig bekantskap. Dom var mer seglare än rika. Rob hade gjort sin förmögenhet på sallad i krukor och Pamela var gammal socialarbetare som numera kunde driva egna biståndsprojekt i Indien. Vi har stött på det här tidigare. Det är inte båtens pris eller ägarens pengar som bestämmer umgängesformerna, det är inställningen till seglingen i sig som är avgörande. Rob sa själv att han hade haft tur de sista åren och därför kunde han få den här båten. Med mindre pengar hade de seglat i en billigare båt.

Så förflöt den första dagen i Frankrike och den andra började vi den egentliga rundvandringen bland de tre öarna. Den ön som är mest känd – Djävulsön – kom vi aldrig till, men den är minst intressant att besöka. Det är dessutom förbjudet att gå iland där. Här bodde visserligen Alfred Dreyfuss under många år men han satt aldrig inlåst utan vistades fritt på ön tillsammans med sin fångvaktare. Inga hus finns bevarade därifrån. Det var Dreyfuss som 1894 dömdes till livstids fängelse för sitt påstådda samröre med tyskarna men han benådades och kunde återvända 1906, bl a efter att Emile Zola hade försvarat honom i sin skrift ”J’Accuse”. Det var Ile Royale och Ile St Joseph som var de illa beryktade fångöarna. Mellan 1852 och 1939 hamnade de grövsta franska brottslingarna här och många av dem kom aldrig härifrån. De finns inte ens kvar som namn på den lilla kyrkogården för de slängdes bara ut i havet som hajmat. Ingen har lyckats rymma härifrån, inte ens Henri Charrière eller Pappillon som han kallades. Han satt fängslad på Ile Royal men rymde från ett fängelse i Cayenne. Den sista fången släpptes från öarna 1953.

Trots öarnas bedövande skönhet och de bekväma stenlagda gångarna genom djungel och palmskog och trots 40 grader i skuggan, så ryser man lite när man ser fängelserna. Eller ruinerna av dem för deras existens är fortfarande besvärande för de franska myndigheterna. Det kommer båtlaster med turister till öarna varje dag men det enda som har rustats upp och som man försöker bevara är kyrkan och överhetens bostäder. Själva fängelserna får inte besökas och de håller snabbt på att försvinna där de ligger djupt inbäddade i djungeln. Trädrötter bänder upp sten- och betongväggar och räckverken av järn i taken rostar bort i regnet och den saltmättade luften. Men vi kunde fortfarande föreställa oss hur fångarna legat fotbojade, tätt packade på 50 m långa ”betongsängar”. För de välartade fångarna fanns 4 dass-hål och resten fick väl ligga där och skita på sig. Alla murar och stenlagda vägar påminde också om de fördömdas vardag. Öarna är uppbyggda av stora stenblock, som några tusen fångar under den obarmhärtiga solen har setat och knackat ner till väggar, murar och gångar under överinseende av sadistiska väktare som själva varit fångar men frigivits då de visat prov på utomordentlig brutalitet.

På eftermiddagen den 30 oktober drog vi upp de båda ankarna ur den gyttjiga viken och kunde efter några timmars motorgång gå in i den muddrade rännan till Korou, som är hamn för det europeiska rymdcentret, där ariadneraketerna skjuts upp. En rysk Sojusraket sköts upp därifrån några kvällar tidigare, då vi var på väg till Iles des Salut, och det hade Ami ingen aning om där hon satt ensam nattvakt och betraktade de gamla vanliga stjärnorna på himlen. Och så kom en raket dånande över hela den lugna härligheten.

12 – 18 Oktober. Alcantara och Ilha dos Lenções till Frankrike

Den 12 Oktober, vår första dag i Alcantara, började med förhalning. Vi hade lagt oss lite för långt från flodmynningen vid färjeläget och när vi vaknade på morgonen hade vi en lerbank bara några meter ifrån oss. Vackert visserligen, för där promenerade ibisfåglar som var röda som trafikmärken. Lite längre ut och närmare Lakatao, som kom fram samtidigt som vi, var det nästan 15 m vid ebb men ankaret högg bra och vi kunde ta jollen iland för en första koll på stan.

Det är verkligen en högst förtjusande liten stad från 1600-talet med nästan hela bebyggelsen intakt, ett sorts levande Skansen. Men samtidigt lite ruggig. Stan hade sin storhetstid under slavhandeln och fortfarande finns husen kvar där slavarna förvarades när de kom från Afrika, i väntan på försäljning till socker- och bomullsplantagen. Mitt på torget står straffpålen kvar och i ett av husen såg vi ytterligare en. 1889 upphörde det officiella slaveriet i Brasilien och Alcantara glömdes bort. Har man läst ”Hundra år av ensamhet” så känner man igen den där förunderliga tidlösheten.

Många människor bor kvar i Alcantara men jobbar i den större staden San Luis dit man tar sig med färjor som är traditionella grundgående skutor eller ganska nybyggda, seglande katama-raner. Det finns ingen tidtabell för avgångstiderna bestäms av tidvattnet. Vi for dit också för att klarera ut ur Brasilien. San Luis har också en del ”gamla stan” men där är det turistifierat och inte alls lika spännande. Vi misslyckades också med inklareringen. Efter att ha hänvisats till olika platser där tullen skulle finnas men inte fanns, så gav vi upp och beslöt att lämna landet illegalt.

I en vecka gick Lakataos och Terpsichores besättningar omkring i Alcantara och tittade på hus, de två kyrkorna, en för de vita och en för de svarta. Den senare är fylld med svarta madonnor och relikter som finns i afrikanska religioner och med en tupp på kyrkspiran. Vi såg också de två källorna. En muromgärdad källa i barockstil för de vita och en enklare för de svarta. På kvällarna tog vi våra skymningsdrinkar på någon av de många barerna. En kväll gick vi till ett underbart värdshus lite bortom marknaden. Det ligger på en kulle med utsikt över bukten, har fantastisk mat, swimmingpool och fullt med glittrande skulpturer i träden som ägarinnan gör.

Den 16 skulle vi fara vidare, men gasen var slut ombord och det fanns ingen i Alcantara. En hygglig maskinist på en av färjorna lovade emellertid att fixa det nästa dag, men han kom tillbaka tomhänt på kvällen. Ingen gas i San Luis heller. Sen diskuterades gasfrågan mellan ortsbefolkningen någon timme och man kom fram till att det borde finnas och att det nästa dag skulle gå en färja kl 6 på morgonen och en skulle lämna San Luis kl 9. Jag chansade och efter en snabb taxiresa runt till de flesta gasförsäljarna hittade vi en brasiliansk flaska. Visserligen fel dimension på kopplingen men rätt storlek för vårt gasflaskeutrymme.

På 1800-talet, någon gång efter befrielsen från Portugal, var Brasilien ett kejsardöme under en kort period. Kejsaren hade en son, Dom Pedro, som hade lovat hedra Alcantara med sin närvaro. Stan var överlycklig och gjorde allt för att tronpretendenten skulle få en behaglig vistelse, bl a tillverkades en fruktansvärt stor och tung järnsäng. Men Dom Pedro kom aldrig och järnsängen slängdes bort. Ut i viken, där vi låg ankrade. Så, vid 12-tiden, när vi var tillbaka ombord med gasflaskan och kunde börja hala in på ankarkättingen så satt den naturligtvis fast i Dom Pedros säng. Inte underligt att vi hade legat så fast trots starka strömmar och vindar. Kättingen hade snurrat fast sig ordentligt i sängen som också var fylld med andras avskurna tampar, gamla ankardelar och annan bråte. Det tog två och en halv timme att trassla ut sängen med tillbehör från kättingen. Chrille hängande i bogsprötet och Ami till rors för att parera strömmarna så vi inte drev ut till havs med säng och allt.

Vårt mål var nu Ilha dos Lenções (”lakansön”) som ligger på västra sidan av San Luis-bukten och ca 100 sjömil norrut från Alcantara. Vinden var till en början nordnordostlig, pin kryss och en besvärlig sjö som möttes av den starka strömmen ut. Sen vände vinden ju längre ut vi kom i bukten och var till slut rakt ostlig. Men vi kunde inte ge järnet på den här seglingen heller, vi måste komma in vid högvatten och dagsljus, vilket vi också gjorde nästa dag kl 9, då vi ankrade i södra ändan av sundet väster om Ilha dos Lenções. Lakatao hade kommit in lite före oss och på utsidan av ön låg en annan seglare och guppade svårt i den krabba sjön.

Vi låg kvar vid denna mycket vackra ö under fyra dagar. Seglaren på utsidan ön var ett sydafrikanskt par på väg från Richards Bay till Trinidad. De kom in till oss när de såg att det fanns tillräckligt med vatten under kölen inne i sundet och sen kom det in ytterligare en seglare – ett italiensk-brasilianskt par i en Beneteau. Tillsammans gjorde vi utflykter på ön, gick på de stora sanddynerna som ser ut som böljande lakan och tittade in i en välordnad liten fiskeby, med skola, hälsopost och några affärer för de 700 invånarna. De sålde räkor till oss och vi hade räkfrossa på Lakatao tillsammans med de andra båtarna.

Sen var det dags att lämna Brasilien. Det är verkligen ett jätteland, där det har tagit 5 månader att sniffa lite i det nordöstra hörnet. Lite vemodigt känns det och jag hörde mig för om det var möjligt att gå in till Amapa, den nordliga, mest avlägsna och otillgängliga staten i Brasilien, men insåg att det skulle bli väl äventyrligt. Där kan strömmarna nå upp till 10 knop och det finns överhuvudtaget inga djupmarkeringar på sjökorten. Nej, det fick bli Frankrike direkt. Departementet Franska Guyana är nämligen ingen koloni, det ligger i Frankrike och således lika mycket EU som Paris eller Strassbour. Samtidigt är det hit man kommer om man ”drar dit pepparn växer”. Huvudstaden heter Cayenne och Franska Guyana var tidigare mest känt som deportationsort för kriminella och andra avvikare.

Den 22 oktober kl 12 kom ankaret upp utan så mycket som en docksäng i kättingen. Vi hade nu ca 650 sjömil framför oss till Iles des Salut och en ekvatorspassage. De följande dagarna hade vi fina seglingsförhållanden. Slör och ca 15 knop. Den 24 kl 12 kunde vi notera 141 sjömil i seglad dygnsdistans och den 25 var dygnsdistansen 150 mil. Nytt rekord för Terpsichore! Men elförsörjningen funkade inte. Batterierna laddades aldrig upp ordentligt och trots solpaneler, vindgenerator och släpgenerator kunde vi inte ha autopiloten, kylen och datorn på samtidigt. Det blev alltså motorgång någon eller några timmar varje dag.

Strax före tolv den 23 oktober passerade vi ekvatorn. Eller kanske det bara var Ami som passerade för Chrille låg sjuk sen kvällen innan. Matförgiftning antagligen. Ett dåligt ägg, som slank ner med middagen. I varje fall lät Kung Neptun meddela att Ami nu hade blivit fullvärdig medborgare i hans rike och att hon – om än odöpt – hädanefter ska kallas Mareld.

Det sista dygnet fick vi lov att bromsa farten igen för att komma in i gryningen till Iles des Salutes ”Hälsans öar”. En av öarna är den ökända Djävulsön, men vi ankrade i en liten vik i Ile Royal som är huvudön och fortfarande den mest bebodda. Lakatao låg redan där, hon hade kommit in och funnit en ankarplats på kvällen innan, men Bruno och Elise hade också varit på öarna för fyra år sen och kände igen viken i mörkret.