5 Oktober. I Luis Correia
Brasiliens nordkust från Jericocoara till São Luis är nästan 1000 km lång men bara en liten, bortglömd snutt i det väldiga landet. Här finns inte de stora städerna, inte de djupa skogarna och inte den förförande (förfärande) turistindustrin. Bara små, svåråtkomliga fiskebyar och innanför det flodsamhällen som tills helt nyligen har saknat vägförbindelse med yttervärlden. Men turisterna kommer. Havsstränderna är ett pärlband av stora sanddyner, gröna mangrove-öar, laguner och floddeltan och flera av floderna har fortfarande drickbart vatten bortom tidvattengränsen. På ett par öar har man siktat fallskärmsseglen från en koloni kitesurfare och snart kommer väl vindsurfarna, vågsurfarna och kanske till och med de ovanliga sandsurfarna. För här blåser det hårt under halva året (extraplus är därför en befriande brist på malaria-mygg). Längst österut, i Jericocoara, är surfarna etablerade sen länge.
Luis Correia ligger ungefär i mitten på den här kuststräckan vid en liten biflod till Parnaiba, med källor långt inne i landet och som förr var segelbar 350 km ända upp till staten Piauís huvudstad Teresina. Nu har floderna slammat igen och man har byggt kraftledningar och broar, men 15 km upp till den närmsta staden, Parnaiba, kan man segla med en grundgående båt. Här börjar Parnaibaflodens delta som kan ge ett intryck av innerskärgård om det inte vore för de höga sanddynerna och de mörkgröna mangroveskogarna. Och tidvattnet förstås, som helt förändrar landskapet var sjätte timma. Stora öppna fjärdar vid högvatten och platta sandåkrar med små diken emellan vid ebb.
. Byn har också sin sandstrand med nybyggda små hotell, badare och paraplydrinkar. Den ligger liksom på baksidan av byn och bortom. Framsidan vetter mot floden, som kantas av träbryggor med fiskebåtarna. De flesta är motordrivna, men här finns också flera seglande båtar med vackra linjer och stora latinsegel. Innanför bryggorna bor brygg- och båtägarna. Längre upp i byn finns skolan, kyrkan och ganska många affärer.
Vår Pelé har också ägt flera fiskebåtar själv, men nu ägnar han sig mest åt att köpa, reparera och sälja motorer. Det är därför han har plats för gästande seglare. Han har verkstad på större delen av tomten men på en liten sandplätt har hans hustru Dalva sina fruktträd och krukväx-ter. Under våra veckor i byn blev det inte så mycket jobb för honom för bankpersonalen i Brasilien hade gått i strejk, det gick bara att ta ut mindre summor i bankomaterna.
I två veckor stannade vi i den här byn. Vi umgicks mycket med Pelé och Dalva, drack kaffe, åt fisk, Ami duschade och tvättade kläder i deras tvättmaskin och Pelé kom ner till oss för att få sig en öl eller en cachasa när inte Dalwa var med. Vi hade också sällskap av andra seglare;
Argentinarna var kvar och ute på redden låg en djonk och drog i sina ankare som var utlagda på skiftande sinnrika sätt men utan att få den att sluta rulla eller driva omkring. Vinden var stadigt nordostlig och hård och vid ebb var strömmen stark. Efter några dygn kom ägarna, Bruno och Elise från Brest, förbi och erbjöds plats utanför oss av Pelé. Sen dess har vi fyra umgåtts så gott som dagligen. Båten ”Lakatao” har Bruno byggt själv i epoxylimmat trä och är en riktig djonk med fyllig akter, fullattade segel på två ostagade master och till och med målade ögon i bogen. De gör sin andra runda till Brasilien och ska samma väg som vi upp mot Trinidad.
En dag stötte vi på Orlando, en ilanddriven tysk som helst presenterade sig med gamla fotografier från den tid han körde Harley Davidson. Hästsvansen och ölkaggen har han kvar men det verkar numera vara långt till hojen. Han bor med en ung brasilianska, Socorro, och blev överlycklig när han förstod att vi pratade både tyska och portugisiska. Han pratar bara tyska och lite ytlig engelska och för Socorro gäller bara nordostbrasilianskan. Med varandra kunde de bara prata kärlekens språk och när vi kom och översatte de verkliga orden började vi märka en viss tvekan i relationen. Kanske lika bra för dem att vi seglade vidare.
Och det gjorde vi. Den 10 Oktober var vi uppe med högvattnet och klockan halv fem lossade Pelé våra tampar och önskade oss fair winds. Det fick vi. 8 ½ knop i snitt under dagen med revad stor. De närmare 200 milen till San Luis och Alcantara skulle vi kunnat klara av på ett dygn om vi inte hade behövt anpassa oss till tidvattnet som blir över 5 meter inne i San Luis-viken och strömmarna som kan rusa fram i 5 – 6 knop. På eftermiddagen insåg vi att det gick alldeles för fort så vi tog in ett rev till på storen och rullade in halva genuan. Det räckte inte, nästa morgon fick vi ta ner och beslå storen och länsade in i San Luis-viken på bara den lilla genuan.
När vi planerade det här avsnittet av resan hade vi San Luis som mål, men Bruno och Elise kände till Alcantara, en liten stad som knappt syns på sjökortet och som ligger mitt emot den större staden San Luis. Enligt kortet skulle det vara 2,9 m på en liten fläck, i en flodarm där Alcantara har sitt färjeläge för färjorna till San Luis. Det stämde nu inte. Vi färjeläget var det knappt en meter djupt vid ebb, men utanför den lilla flodarmen fanns stora djupfickor som gott och väl räckte för Terpsichore som sticker 1,8m. Men in hit måste man komma vid högvatten. Sundet mellan Alcantara och den lilla ön söder om stan är fyllt av sandrevlar som nästan ligger över vattnet vid lågvatten.
Vid rätt tid gled vi över sandrevlarna och kunde ankra precis i solnedgången och också få en första glimt av staden. En skönhet. Ligger på en kulle, ganska lummigt. Och det märkliga; inte ett hus som är yngre än 150 år och samtidigt, en fullt levande stad.
