1 November. Alcantara och Ilha dos Lencões

12 – 18 Oktober. Alcantara och Ilha dos Lenções till Frankrike

Den 12 Oktober, vår första dag i Alcantara, började med förhalning. Vi hade lagt oss lite för långt från flodmynningen vid färjeläget och när vi vaknade på morgonen hade vi en lerbank bara några meter ifrån oss. Vackert visserligen, för där promenerade ibisfåglar som var röda som trafikmärken. Lite längre ut och närmare Lakatao, som kom fram samtidigt som vi, var det nästan 15 m vid ebb men ankaret högg bra och vi kunde ta jollen iland för en första koll på stan.

Det är verkligen en högst förtjusande liten stad från 1600-talet med nästan hela bebyggelsen intakt, ett sorts levande Skansen. Men samtidigt lite ruggig. Stan hade sin storhetstid under slavhandeln och fortfarande finns husen kvar där slavarna förvarades när de kom från Afrika, i väntan på försäljning till socker- och bomullsplantagen. Mitt på torget står straffpålen kvar och i ett av husen såg vi ytterligare en. 1889 upphörde det officiella slaveriet i Brasilien och Alcantara glömdes bort. Har man läst ”Hundra år av ensamhet” så känner man igen den där förunderliga tidlösheten.

Många människor bor kvar i Alcantara men jobbar i den större staden San Luis dit man tar sig med färjor som är traditionella grundgående skutor eller ganska nybyggda, seglande katama-raner. Det finns ingen tidtabell för avgångstiderna bestäms av tidvattnet. Vi for dit också för att klarera ut ur Brasilien. San Luis har också en del ”gamla stan” men där är det turistifierat och inte alls lika spännande. Vi misslyckades också med inklareringen. Efter att ha hänvisats till olika platser där tullen skulle finnas men inte fanns, så gav vi upp och beslöt att lämna landet illegalt.

I en vecka gick Lakataos och Terpsichores besättningar omkring i Alcantara och tittade på hus, de två kyrkorna, en för de vita och en för de svarta. Den senare är fylld med svarta madonnor och relikter som finns i afrikanska religioner och med en tupp på kyrkspiran. Vi såg också de två källorna. En muromgärdad källa i barockstil för de vita och en enklare för de svarta. På kvällarna tog vi våra skymningsdrinkar på någon av de många barerna. En kväll gick vi till ett underbart värdshus lite bortom marknaden. Det ligger på en kulle med utsikt över bukten, har fantastisk mat, swimmingpool och fullt med glittrande skulpturer i träden som ägarinnan gör.

Den 16 skulle vi fara vidare, men gasen var slut ombord och det fanns ingen i Alcantara. En hygglig maskinist på en av färjorna lovade emellertid att fixa det nästa dag, men han kom tillbaka tomhänt på kvällen. Ingen gas i San Luis heller. Sen diskuterades gasfrågan mellan ortsbefolkningen någon timme och man kom fram till att det borde finnas och att det nästa dag skulle gå en färja kl 6 på morgonen och en skulle lämna San Luis kl 9. Jag chansade och efter en snabb taxiresa runt till de flesta gasförsäljarna hittade vi en brasiliansk flaska. Visserligen fel dimension på kopplingen men rätt storlek för vårt gasflaskeutrymme.

På 1800-talet, någon gång efter befrielsen från Portugal, var Brasilien ett kejsardöme under en kort period. Kejsaren hade en son, Dom Pedro, som hade lovat hedra Alcantara med sin närvaro. Stan var överlycklig och gjorde allt för att tronpretendenten skulle få en behaglig vistelse, bl a tillverkades en fruktansvärt stor och tung järnsäng. Men Dom Pedro kom aldrig och järnsängen slängdes bort. Ut i viken, där vi låg ankrade. Så, vid 12-tiden, när vi var tillbaka ombord med gasflaskan och kunde börja hala in på ankarkättingen så satt den naturligtvis fast i Dom Pedros säng. Inte underligt att vi hade legat så fast trots starka strömmar och vindar. Kättingen hade snurrat fast sig ordentligt i sängen som också var fylld med andras avskurna tampar, gamla ankardelar och annan bråte. Det tog två och en halv timme att trassla ut sängen med tillbehör från kättingen. Chrille hängande i bogsprötet och Ami till rors för att parera strömmarna så vi inte drev ut till havs med säng och allt.

Vårt mål var nu Ilha dos Lenções (”lakansön”) som ligger på västra sidan av San Luis-bukten och ca 100 sjömil norrut från Alcantara. Vinden var till en början nordnordostlig, pin kryss och en besvärlig sjö som möttes av den starka strömmen ut. Sen vände vinden ju längre ut vi kom i bukten och var till slut rakt ostlig. Men vi kunde inte ge järnet på den här seglingen heller, vi måste komma in vid högvatten och dagsljus, vilket vi också gjorde nästa dag kl 9, då vi ankrade i södra ändan av sundet väster om Ilha dos Lenções. Lakatao hade kommit in lite före oss och på utsidan av ön låg en annan seglare och guppade svårt i den krabba sjön.

Vi låg kvar vid denna mycket vackra ö under fyra dagar. Seglaren på utsidan ön var ett sydafrikanskt par på väg från Richards Bay till Trinidad. De kom in till oss när de såg att det fanns tillräckligt med vatten under kölen inne i sundet och sen kom det in ytterligare en seglare – ett italiensk-brasilianskt par i en Beneteau. Tillsammans gjorde vi utflykter på ön, gick på de stora sanddynerna som ser ut som böljande lakan och tittade in i en välordnad liten fiskeby, med skola, hälsopost och några affärer för de 700 invånarna. De sålde räkor till oss och vi hade räkfrossa på Lakatao tillsammans med de andra båtarna.

Sen var det dags att lämna Brasilien. Det är verkligen ett jätteland, där det har tagit 5 månader att sniffa lite i det nordöstra hörnet. Lite vemodigt känns det och jag hörde mig för om det var möjligt att gå in till Amapa, den nordliga, mest avlägsna och otillgängliga staten i Brasilien, men insåg att det skulle bli väl äventyrligt. Där kan strömmarna nå upp till 10 knop och det finns överhuvudtaget inga djupmarkeringar på sjökorten. Nej, det fick bli Frankrike direkt. Departementet Franska Guyana är nämligen ingen koloni, det ligger i Frankrike och således lika mycket EU som Paris eller Strassbour. Samtidigt är det hit man kommer om man ”drar dit pepparn växer”. Huvudstaden heter Cayenne och Franska Guyana var tidigare mest känt som deportationsort för kriminella och andra avvikare.

Den 22 oktober kl 12 kom ankaret upp utan så mycket som en docksäng i kättingen. Vi hade nu ca 650 sjömil framför oss till Iles des Salut och en ekvatorspassage. De följande dagarna hade vi fina seglingsförhållanden. Slör och ca 15 knop. Den 24 kl 12 kunde vi notera 141 sjömil i seglad dygnsdistans och den 25 var dygnsdistansen 150 mil. Nytt rekord för Terpsichore! Men elförsörjningen funkade inte. Batterierna laddades aldrig upp ordentligt och trots solpaneler, vindgenerator och släpgenerator kunde vi inte ha autopiloten, kylen och datorn på samtidigt. Det blev alltså motorgång någon eller några timmar varje dag.

Strax före tolv den 23 oktober passerade vi ekvatorn. Eller kanske det bara var Ami som passerade för Chrille låg sjuk sen kvällen innan. Matförgiftning antagligen. Ett dåligt ägg, som slank ner med middagen. I varje fall lät Kung Neptun meddela att Ami nu hade blivit fullvärdig medborgare i hans rike och att hon – om än odöpt – hädanefter ska kallas Mareld.

Det sista dygnet fick vi lov att bromsa farten igen för att komma in i gryningen till Iles des Salutes ”Hälsans öar”. En av öarna är den ökända Djävulsön, men vi ankrade i en liten vik i Ile Royal som är huvudön och fortfarande den mest bebodda. Lakatao låg redan där, hon hade kommit in och funnit en ankarplats på kvällen innan, men Bruno och Elise hade också varit på öarna för fyra år sen och kände igen viken i mörkret.