4/1 2012 Prickly Bay

20/12 2011. Iles des Salut till Domburg.
För seglaren finns det två sorters Karibien. Dels de ensamma ankringsvikarna med sandstränder, kokospalmer och kristallklart dykvatten och dels vattenhålen, där båten kan repareras och seglare träffas på baren för att ta en sundowner och berätta för varandra om andra platser på jorden.
Prickly bay på Grenada är ett av dessa samlingspunkter. Här ligger flera hundra båter ankrade, alltifrån mångmiljarders megayachter till pyttesmå hemmabyggen som på något förunderligt sätt har tagit sig över Atlanden. Och alla kan umgås med varandra oavsett vilken båt man seglar. Mycket sällan pratar man om det andra livet, det på land, där man inte skulle komma i närheten av varandra.
Här ligger vi nu och småfixar och om några dar ska vi dra vidare norrut. Men mycket har hänt sen sist och med hjälp av loggboken försöker jag nu komma ihåg det jag skrev I den gamla datorn, den som så tragiskt gick bort i ett åskväder på Surinamfloden.
Nu är det plötsligt nyårsafton och det har inte blivit mera skrivet. Det beror inte på lättja eller att jag inte har velat skriva. Det beror på dom där JÄVLA TINGEN! Kommunikationstingen. Jag gillar att kommunicera, och jag älskar människor. Jag älskar att höra människoröster, att lyssna och läsa på läpparna, att plötsligt begripa sammanhangen när man pratar på någon udda kreoldialekt, det är som att höra Bach med nothäftet I hand. Och jag tycker om att berätta om saker jag har varit med om för lyssnare som vill höra det jag säger. MEN JAG HATAR DATAMASKINER OCH ANDRA KOMMUNIKATIONSMASKINER. I en vecka har vi legat här I PricklyBay. Och vad har vi gjort. Jo, setat ombord och setat iland och försökt koppla upp oss på olika Wifi-connections. Och varje gång nästan kommit fram. Och så, när vi till slut, efter att ha betalat dubbla, skyhöga avgifter, kommer in på nätet så läser jag ett inlägg av Kalle Hedin på facebook att det kostar 122 kr minuten att ringa till vår satellittelefons svarare. Och det finns ingenting I min telefon som säger att någon har ringt. Det är bondfångeri och en jävla cynism från kommunikationsoperatörernas sida när de flår kontaktsökande på pengar.
Tack för ordet. Nu kan jag kanske fortsätta. Var var vi? Jo, vi lämnade Djävulsön den 30 Oktober och gick för motor de två timmarna in till fastlandet, till Korou, Franska Guyana. Lång muddrad ränna, skitigt flodvatten och starka tidvattenströmmar men bruceankaret grävde ner sig djupt I gyttjan. I loggboken skrev jag “Korou: En ful stad, fullständigt platt, med envåningshus och korrugerad plåt på taken. Varmt och papegojor som pladdrar I träden. Djungeln känns nära. Ariadne Space Center oändligt långt borta fast det ska ligga bara 7 km härifrån. Sista rökdan för Chrille”.
För Lakataos franska besättning var det underbart att komma “hem”, att kunna köpa vin och baguette och prata vanligt med folk på gatorna. Det var kul för oss också, speciellt för Ami som gillar att prata franska. Och vi låg ju faktiskt kvar I Korou I 14 dagar för att fixa båten och för att turista. Men vi for aldrig med någon turistbuss ut till rymdcentret. Det blev för stor paradox och vi ville hellre se naturen och träffa andra människor.
En dag hyrde vi bil och drog verkligen dit pepparn växer, dvs till huvudstaden Cayenne. Riktigt fransk kolonialstad med stor vietnamesisk befolkning. På marknaden trängde vi oss ner på ett knökfult sopp-kök och sörplade den godaste vietnamesiska soppa man kan tänka sig. Vi gick också på Zoo och fick se de 7 olika kattdjur som finns därute I djungeln. Den största är jaguaren och den minsta ser ut som en svensk bondkatt.
Egentligen for vi till Cayenne för att få tag på gastuber. Vi har europeiska campinggastuber på 2 kg, men dom börjar förbjudas för man kan göra terroristbomber av dem. Vi hade farit runt I alla hamnar sedan Natal för att byta gas men ingen vill befatta sig med 2-kilos campinggas. Efter många timmars vandring mellan Cayennes järnaffärer och bensinmackar fick vi ge upp och köpte senare I Korou en stor 13 kg tub. Vi använder den fortfarande men den har en regulator som stryper gastillförseln för mycket så vår spis går alltid på sparlåga.
Det stora problemet I Korou var elförsörjningen. Vi har egentligen haft det ända sedan vi lämnade den trygga marinatillvaron I Recife, där vi hade ström från land som laddade våra batterier. Men sedan dess har vi nästan bara legat för ankar och fått ström via solpaneler och en vindgenerator. De ska teoretiskt sett var fullt tillräckligt fär vår elkonsumtion, men det kräver att alla kontaktytor som förmedlar ström är rena och fria från korrosion. Det var dom nu inte så jag ägnade flera dagar I Korou åt att skrapa och spraya och ibland byta ut kontaktdon. Det blev lite bätre men fortfarande drar vi mer ström än de 400 amperetimmar som vi ska kunna producera. Antagligen måste vi byta batterier. Det är dyrt och vi har hört om andra som har gjort det utan att det har hjälpt och så står man där med dubbel uppsättning batterier.
Den 14 November hade vi ätit oss igenom det fransk-vietnamesisk-caribiska köket, pratat franska så vi fått kramp I tungan och tröttnat på att laga båten så vi kunde dra vidare. Det blev några dagar till ute på Iles des Salut, där vi kunde dyka ner I det klara vattnet och skrapa botten ren från havstulpaner och sjö-gräs från Koroufloden. Och så, på eftermiddagen den 17 gick ankaret upp och vi kunde sätta kurs mot Surinam. Man går inte raka vägen dit för det varnas för pirater I gränstrakterna och fisknät närmare land. Samtidigt måste man passa ankomsttiden. Det tar ca 6 timmar från angöringsbojen till ankarplatsen I Domburg, dvs så lång tid som tidvattenströmmen går upp för floden, och man bör inte gå I floden under natten. Det här betydde att vi skulle vara vid angöringsbojen vid 5-tiden på morgonen och vi ville inte ligga och vänta ute vid bojen, där sjön kan bli ganska svår av de olika strömmarna.
Inga fisknät och inga pirater under överresan. Fint väder och goda vindar och 3 knops medström. Det enda problemet var tidspassningen som gjorde att vi startade motorn om det gick för sakta och minskade segel om det gick för fort. Men klockan 5 den 19 november var vi där och sen var det motorsegling under 6 timmar uppför floden. Surinamfloden är större än Koroufloden och mycket renare och det var en njutning att glida upp I den slingrande floden, förbi huvudstaden Paramaribo – eller Parbo, som vi lärde oss att man ska säga. Stan var vacker I morgonljuset. Också låg som Korou, men husen är vackra med välskötta trädgårdar som öppnar sig mot floden. Till en början mötte vi stora fiskebåtar men längre upp ersattes de av små snabba sampaner som kördes av indoneser och vi undrade lite om vi kommit till rätt världsdel, I synnerhet som vi också såg flera hindu- och buddisttempel med kupoltak I glada färger. Men Surinam var tidigare en holländsk koloni och det holländska fanns också där. Flodsystemet omkring Parbo var kultiverat med kanalpråmar och slussar och bebyggelsen kring slussarna påminde en hel del om byarna innanför Zuidersee.
Klockan 11 var vi uppe vid Domburg, som är en av dessa samlingspunkter för långseglare, och här blev vi liggande I tre veckor I väntan på ny besättning, Johan och Simon Hedin från Piteå. Om Domburg och resan med Johan o Simon till Trinidad och våra första intryck av Karibien ska jag be att få återkomma.