Vi hade ankrat i en vacker liten vik med gamla franska militärbaracker iland och en kokospalmskog som sträcker sig långt upp på den ganska höga ön Ile Royal. Några seglare och turistkatamaraner låg i bleket i viken. Det hela såg spännande ut och vi var inte sena att få jollen i sjön för en första guidad tur av Lakataos Bruno och Elise som var här för fyra år sedan. Från hamnen går den stenlagda vägen i bekväm stigning i en cirkel upp till toppen av ön, där de flesta husen finns. Där är också kyrkan, några av fängelserna, administrationen och officersmässen. Kyrkan håller på att restaureras och officersmässen har blivit restaurang och butik och det var hit Bruno och Elise ville gå först. De är ju fransmän och de törstade efter vin och pastis.

Vi blev kvar där under förmiddagen och till oss anslöt sig ett mycket trevligt australiensiskt par, Rob och Pamela, från en 66 fots katamaran som vi sett ligga förankrad i viken. Båten är sprillans ny, tillverkad i Kapstaden och på jungfruresa till Grenada och sen vidare till Meganisis alldeles utanför Lefkas i Grekland. Tufft tänkte jag. Två gamlingar som seglar tvärs över Sydatlanten i en 66 fotsbåt. Men innan jag hann säga något blev vi avbrutna av en av skepparna på turistkatamaranerna som frågade vem som hade den svenska segelbåten. Vi nickade och han berättade att Terpsichore hade draggat i en liten ettrig squall (Nej, inte nu igen tänkte vi men vi sa inget). Hon hade legat bara några meter från den steniga stranden och eftersom tidvattnet var på väg ut hade hon kunnat bli mycket skadad om hon legat kvar eller fortsatt dragga in mot stranden. Tursamt nog, berättade han, hade några rådiga seglare på den stora katamaranen farit över till Terpsichore, fått igång motorn och gjort fast henne vid en boj som tillhör turistbåtarna. Jag reste mig genast upp för att rusa ner till hamnen men Rob lugnade mig och sa att hans skeppare nog redan hade allt under kontroll så vi kunde gott dricka ur och sen gå ner tillsammans så skulle han senare visa sin fina båt. Ja, naturligtvis hade Rob och Pamela besättning, det har man på de stora båtarna och besättningen utgör liksom en del av utrustningen, det behöver man inte nämna. Efter lunch köpte vi två svindyra Iles-des-Salut-t-shirts som tackpresenter och när vi kom ner till hamnen låg Terpsichore fint förtöjd i en boj.

Efter att ha ankrat om – nu med dubbla ankare – for vi över till katamaranen. Det var verkligen en speciell båt. Det var ingen idé att fråga om priset på den. Skrov och stående rigg i kolfiber och all utrustning bara det allra bästa som finns i världen. Rob hade själv åkt runt och beställt allting och dessutom låtit tillverkarna åka till Kapstaden för att själva installera sin utrustning. Bl a kom masten från Västervik och motorerna från Volvo. Inredningen hade ritats av Pamela och såg ut som vilket modernt superlyxhotell som helst. Och besättningen, Pearse och Hanna från England, var naturligtvis professionellt utvalda av Australiens bästa headhunterföretag. Trots all den här överväldigande lyxen, var Rob och Pamela en mycket trevlig bekantskap. Dom var mer seglare än rika. Rob hade gjort sin förmögenhet på sallad i krukor och Pamela var gammal socialarbetare som numera kunde driva egna biståndsprojekt i Indien. Vi har stött på det här tidigare. Det är inte båtens pris eller ägarens pengar som bestämmer umgängesformerna, det är inställningen till seglingen i sig som är avgörande. Rob sa själv att han hade haft tur de sista åren och därför kunde han få den här båten. Med mindre pengar hade de seglat i en billigare båt.

Så förflöt den första dagen i Frankrike och den andra började vi den egentliga rundvandringen bland de tre öarna. Den ön som är mest känd – Djävulsön – kom vi aldrig till, men den är minst intressant att besöka. Det är dessutom förbjudet att gå iland där. Här bodde visserligen Alfred Dreyfuss under många år men han satt aldrig inlåst utan vistades fritt på ön tillsammans med sin fångvaktare. Inga hus finns bevarade därifrån. Det var Dreyfuss som 1894 dömdes till livstids fängelse för sitt påstådda samröre med tyskarna men han benådades och kunde återvända 1906, bl a efter att Emile Zola hade försvarat honom i sin skrift ”J’Accuse”. Det var Ile Royale och Ile St Joseph som var de illa beryktade fångöarna. Mellan 1852 och 1939 hamnade de grövsta franska brottslingarna här och många av dem kom aldrig härifrån. De finns inte ens kvar som namn på den lilla kyrkogården för de slängdes bara ut i havet som hajmat. Ingen har lyckats rymma härifrån, inte ens Henri Charrière eller Pappillon som han kallades. Han satt fängslad på Ile Royal men rymde från ett fängelse i Cayenne. Den sista fången släpptes från öarna 1953.

Trots öarnas bedövande skönhet och de bekväma stenlagda gångarna genom djungel och palmskog och trots 40 grader i skuggan, så ryser man lite när man ser fängelserna. Eller ruinerna av dem för deras existens är fortfarande besvärande för de franska myndigheterna. Det kommer båtlaster med turister till öarna varje dag men det enda som har rustats upp och som man försöker bevara är kyrkan och överhetens bostäder. Själva fängelserna får inte besökas och de håller snabbt på att försvinna där de ligger djupt inbäddade i djungeln. Trädrötter bänder upp sten- och betongväggar och räckverken av järn i taken rostar bort i regnet och den saltmättade luften. Men vi kunde fortfarande föreställa oss hur fångarna legat fotbojade, tätt packade på 50 m långa ”betongsängar”. För de välartade fångarna fanns 4 dass-hål och resten fick väl ligga där och skita på sig. Alla murar och stenlagda vägar påminde också om de fördömdas vardag. Öarna är uppbyggda av stora stenblock, som några tusen fångar under den obarmhärtiga solen har setat och knackat ner till väggar, murar och gångar under överinseende av sadistiska väktare som själva varit fångar men frigivits då de visat prov på utomordentlig brutalitet.

På eftermiddagen den 30 oktober drog vi upp de båda ankarna ur den gyttjiga viken och kunde efter några timmars motorgång gå in i den muddrade rännan till Korou, som är hamn för det europeiska rymdcentret, där ariadneraketerna skjuts upp. En rysk Sojusraket sköts upp därifrån några kvällar tidigare, då vi var på väg till Iles des Salut, och det hade Ami ingen aning om där hon satt ensam nattvakt och betraktade de gamla vanliga stjärnorna på himlen. Och så kom en raket dånande över hela den lugna härligheten.

Den 12 Oktober, vår första dag i Alcantara, började med förhalning. Vi hade lagt oss lite för långt från flodmynningen vid färjeläget och när vi vaknade på morgonen hade vi en lerbank bara några meter ifrån oss. Vackert visserligen, för där promenerade ibisfåglar som var röda som trafikmärken. Lite längre ut och närmare Lakatao, som kom fram samtidigt som vi, var det nästan 15 m vid ebb men ankaret högg bra och vi kunde ta jollen iland för en första koll på stan.

Det är verkligen en högst förtjusande liten stad från 1600-talet med nästan hela bebyggelsen intakt, ett sorts levande Skansen. Men samtidigt lite ruggig. Stan hade sin storhetstid under slavhandeln och fortfarande finns husen kvar där slavarna förvarades när de kom från Afrika, i väntan på försäljning till socker- och bomullsplantagen. Mitt på torget står straffpålen kvar och i ett av husen såg vi ytterligare en. 1889 upphörde det officiella slaveriet i Brasilien och Alcantara glömdes bort. Har man läst ”Hundra år av ensamhet” så känner man igen den där förunderliga tidlösheten.

Många människor bor kvar i Alcantara men jobbar i den större staden San Luis dit man tar sig med färjor som är traditionella grundgående skutor eller ganska nybyggda, seglande katama-raner. Det finns ingen tidtabell för avgångstiderna bestäms av tidvattnet. Vi for dit också för att klarera ut ur Brasilien. San Luis har också en del ”gamla stan” men där är det turistifierat och inte alls lika spännande. Vi misslyckades också med inklareringen. Efter att ha hänvisats till olika platser där tullen skulle finnas men inte fanns, så gav vi upp och beslöt att lämna landet illegalt.

I en vecka gick Lakataos och Terpsichores besättningar omkring i Alcantara och tittade på hus, de två kyrkorna, en för de vita och en för de svarta. Den senare är fylld med svarta madonnor och relikter som finns i afrikanska religioner och med en tupp på kyrkspiran. Vi såg också de två källorna. En muromgärdad källa i barockstil för de vita och en enklare för de svarta. På kvällarna tog vi våra skymningsdrinkar på någon av de många barerna. En kväll gick vi till ett underbart värdshus lite bortom marknaden. Det ligger på en kulle med utsikt över bukten, har fantastisk mat, swimmingpool och fullt med glittrande skulpturer i träden som ägarinnan gör.

Den 16 skulle vi fara vidare, men gasen var slut ombord och det fanns ingen i Alcantara. En hygglig maskinist på en av färjorna lovade emellertid att fixa det nästa dag, men han kom tillbaka tomhänt på kvällen. Ingen gas i San Luis heller. Sen diskuterades gasfrågan mellan ortsbefolkningen någon timme och man kom fram till att det borde finnas och att det nästa dag skulle gå en färja kl 6 på morgonen och en skulle lämna San Luis kl 9. Jag chansade och efter en snabb taxiresa runt till de flesta gasförsäljarna hittade vi en brasiliansk flaska. Visserligen fel dimension på kopplingen men rätt storlek för vårt gasflaskeutrymme.

På 1800-talet, någon gång efter befrielsen från Portugal, var Brasilien ett kejsardöme under en kort period. Kejsaren hade en son, Dom Pedro, som hade lovat hedra Alcantara med sin närvaro. Stan var överlycklig och gjorde allt för att tronpretendenten skulle få en behaglig vistelse, bl a tillverkades en fruktansvärt stor och tung järnsäng. Men Dom Pedro kom aldrig och järnsängen slängdes bort. Ut i viken, där vi låg ankrade. Så, vid 12-tiden, när vi var tillbaka ombord med gasflaskan och kunde börja hala in på ankarkättingen så satt den naturligtvis fast i Dom Pedros säng. Inte underligt att vi hade legat så fast trots starka strömmar och vindar. Kättingen hade snurrat fast sig ordentligt i sängen som också var fylld med andras avskurna tampar, gamla ankardelar och annan bråte. Det tog två och en halv timme att trassla ut sängen med tillbehör från kättingen. Chrille hängande i bogsprötet och Ami till rors för att parera strömmarna så vi inte drev ut till havs med säng och allt.

Vårt mål var nu Ilha dos Lenções (”lakansön”) som ligger på västra sidan av San Luis-bukten och ca 100 sjömil norrut från Alcantara. Vinden var till en början nordnordostlig, pin kryss och en besvärlig sjö som möttes av den starka strömmen ut. Sen vände vinden ju längre ut vi kom i bukten och var till slut rakt ostlig. Men vi kunde inte ge järnet på den här seglingen heller, vi måste komma in vid högvatten och dagsljus, vilket vi också gjorde nästa dag kl 9, då vi ankrade i södra ändan av sundet väster om Ilha dos Lenções. Lakatao hade kommit in lite före oss och på utsidan av ön låg en annan seglare och guppade svårt i den krabba sjön.

Vi låg kvar vid denna mycket vackra ö under fyra dagar. Seglaren på utsidan ön var ett sydafrikanskt par på väg från Richards Bay till Trinidad. De kom in till oss när de såg att det fanns tillräckligt med vatten under kölen inne i sundet och sen kom det in ytterligare en seglare – ett italiensk-brasilianskt par i en Beneteau. Tillsammans gjorde vi utflykter på ön, gick på de stora sanddynerna som ser ut som böljande lakan och tittade in i en välordnad liten fiskeby, med skola, hälsopost och några affärer för de 700 invånarna. De sålde räkor till oss och vi hade räkfrossa på Lakatao tillsammans med de andra båtarna.

Sen var det dags att lämna Brasilien. Det är verkligen ett jätteland, där det har tagit 5 månader att sniffa lite i det nordöstra hörnet. Lite vemodigt känns det och jag hörde mig för om det var möjligt att gå in till Amapa, den nordliga, mest avlägsna och otillgängliga staten i Brasilien, men insåg att det skulle bli väl äventyrligt. Där kan strömmarna nå upp till 10 knop och det finns överhuvudtaget inga djupmarkeringar på sjökorten. Nej, det fick bli Frankrike direkt. Departementet Franska Guyana är nämligen ingen koloni, det ligger i Frankrike och således lika mycket EU som Paris eller Strassbour. Samtidigt är det hit man kommer om man ”drar dit pepparn växer”. Huvudstaden heter Cayenne och Franska Guyana var tidigare mest känt som deportationsort för kriminella och andra avvikare.

Den 22 oktober kl 12 kom ankaret upp utan så mycket som en docksäng i kättingen. Vi hade nu ca 650 sjömil framför oss till Iles des Salut och en ekvatorspassage. De följande dagarna hade vi fina seglingsförhållanden. Slör och ca 15 knop. Den 24 kl 12 kunde vi notera 141 sjömil i seglad dygnsdistans och den 25 var dygnsdistansen 150 mil. Nytt rekord för Terpsichore! Men elförsörjningen funkade inte. Batterierna laddades aldrig upp ordentligt och trots solpaneler, vindgenerator och släpgenerator kunde vi inte ha autopiloten, kylen och datorn på samtidigt. Det blev alltså motorgång någon eller några timmar varje dag.

Strax före tolv den 23 oktober passerade vi ekvatorn. Eller kanske det bara var Ami som passerade för Chrille låg sjuk sen kvällen innan. Matförgiftning antagligen. Ett dåligt ägg, som slank ner med middagen. I varje fall lät Kung Neptun meddela att Ami nu hade blivit fullvärdig medborgare i hans rike och att hon – om än odöpt – hädanefter ska kallas Mareld.

Det sista dygnet fick vi lov att bromsa farten igen för att komma in i gryningen till Iles des Salutes ”Hälsans öar”. En av öarna är den ökända Djävulsön, men vi ankrade i en liten vik i Ile Royal som är huvudön och fortfarande den mest bebodda. Lakatao låg redan där, hon hade kommit in och funnit en ankarplats på kvällen innan, men Bruno och Elise hade också varit på öarna för fyra år sen och kände igen viken i mörkret.

Brasiliens nordkust från Jericocoara till São Luis är nästan 1000 km lång men bara en liten, bortglömd snutt i det väldiga landet. Här finns inte de stora städerna, inte de djupa skogarna och inte den förförande (förfärande) turistindustrin. Bara små, svåråtkomliga fiskebyar och innanför det flodsamhällen som tills helt nyligen har saknat vägförbindelse med yttervärlden. Men turisterna kommer. Havsstränderna är ett pärlband av stora sanddyner, gröna mangrove-öar, laguner och floddeltan och flera av floderna har fortfarande drickbart vatten bortom tidvattengränsen. På ett par öar har man siktat fallskärmsseglen från en koloni kitesurfare och snart kommer väl vindsurfarna, vågsurfarna och kanske till och med de ovanliga sandsurfarna. För här blåser det hårt under halva året (extraplus är därför en befriande brist på malaria-mygg). Längst österut, i Jericocoara, är surfarna etablerade sen länge.

Luis Correia ligger ungefär i mitten på den här kuststräckan vid en liten biflod till Parnaiba, med källor långt inne i landet och som förr var segelbar 350 km ända upp till staten Piauís huvudstad Teresina. Nu har floderna slammat igen och man har byggt kraftledningar och broar, men 15 km upp till den närmsta staden, Parnaiba, kan man segla med en grundgående båt. Här börjar Parnaibaflodens delta som kan ge ett intryck av innerskärgård om det inte vore för de höga sanddynerna och de mörkgröna mangroveskogarna. Och tidvattnet förstås, som helt förändrar landskapet var sjätte timma. Stora öppna fjärdar vid högvatten och platta sandåkrar med små diken emellan vid ebb.

. Byn har också sin sandstrand med nybyggda små hotell, badare och paraplydrinkar. Den ligger liksom på baksidan av byn och bortom. Framsidan vetter mot floden, som kantas av träbryggor med fiskebåtarna. De flesta är motordrivna, men här finns också flera seglande båtar med vackra linjer och stora latinsegel. Innanför bryggorna bor brygg- och båtägarna. Längre upp i byn finns skolan, kyrkan och ganska många affärer.

Vår Pelé har också ägt flera fiskebåtar själv, men nu ägnar han sig mest åt att köpa, reparera och sälja motorer. Det är därför han har plats för gästande seglare. Han har verkstad på större delen av tomten men på en liten sandplätt har hans hustru Dalva sina fruktträd och krukväx-ter. Under våra veckor i byn blev det inte så mycket jobb för honom för bankpersonalen i Brasilien hade gått i strejk, det gick bara att ta ut mindre summor i bankomaterna.

I två veckor stannade vi i den här byn. Vi umgicks mycket med Pelé och Dalva, drack kaffe, åt fisk, Ami duschade och tvättade kläder i deras tvättmaskin och Pelé kom ner till oss för att få sig en öl eller en cachasa när inte Dalwa var med. Vi hade också sällskap av andra seglare;
Argentinarna var kvar och ute på redden låg en djonk och drog i sina ankare som var utlagda på skiftande sinnrika sätt men utan att få den att sluta rulla eller driva omkring. Vinden var stadigt nordostlig och hård och vid ebb var strömmen stark. Efter några dygn kom ägarna, Bruno och Elise från Brest, förbi och erbjöds plats utanför oss av Pelé. Sen dess har vi fyra umgåtts så gott som dagligen. Båten ”Lakatao” har Bruno byggt själv i epoxylimmat trä och är en riktig djonk med fyllig akter, fullattade segel på två ostagade master och till och med målade ögon i bogen. De gör sin andra runda till Brasilien och ska samma väg som vi upp mot Trinidad.

En dag stötte vi på Orlando, en ilanddriven tysk som helst presenterade sig med gamla fotografier från den tid han körde Harley Davidson. Hästsvansen och ölkaggen har han kvar men det verkar numera vara långt till hojen. Han bor med en ung brasilianska, Socorro, och blev överlycklig när han förstod att vi pratade både tyska och portugisiska. Han pratar bara tyska och lite ytlig engelska och för Socorro gäller bara nordostbrasilianskan. Med varandra kunde de bara prata kärlekens språk och när vi kom och översatte de verkliga orden började vi märka en viss tvekan i relationen. Kanske lika bra för dem att vi seglade vidare.

Och det gjorde vi. Den 10 Oktober var vi uppe med högvattnet och klockan halv fem lossade Pelé våra tampar och önskade oss fair winds. Det fick vi. 8 ½ knop i snitt under dagen med revad stor. De närmare 200 milen till San Luis och Alcantara skulle vi kunnat klara av på ett dygn om vi inte hade behövt anpassa oss till tidvattnet som blir över 5 meter inne i San Luis-viken och strömmarna som kan rusa fram i 5 – 6 knop. På eftermiddagen insåg vi att det gick alldeles för fort så vi tog in ett rev till på storen och rullade in halva genuan. Det räckte inte, nästa morgon fick vi ta ner och beslå storen och länsade in i San Luis-viken på bara den lilla genuan.

När vi planerade det här avsnittet av resan hade vi San Luis som mål, men Bruno och Elise kände till Alcantara, en liten stad som knappt syns på sjökortet och som ligger mitt emot den större staden San Luis. Enligt kortet skulle det vara 2,9 m på en liten fläck, i en flodarm där Alcantara har sitt färjeläge för färjorna till San Luis. Det stämde nu inte. Vi färjeläget var det knappt en meter djupt vid ebb, men utanför den lilla flodarmen fanns stora djupfickor som gott och väl räckte för Terpsichore som sticker 1,8m. Men in hit måste man komma vid högvatten. Sundet mellan Alcantara och den lilla ön söder om stan är fyllt av sandrevlar som nästan ligger över vattnet vid lågvatten.

Vid rätt tid gled vi över sandrevlarna och kunde ankra precis i solnedgången och också få en första glimt av staden. En skönhet. Ligger på en kulle, ganska lummigt. Och det märkliga; inte ett hus som är yngre än 150 år och samtidigt, en fullt levande stad.

Från Fortaleza till Luis Correia hade vi både vinden och strömmen med oss. Vinden var jämn men ganska hård. Vi satte storen med två rev inne och en väl inrullad genua och ändå gick det med över 6 knop, vilket var för mycket. När man går mellan småhamnar måste man se till att komma fram i dagsljus och vid högvatten vilket den här gången innebar att vi skulle börja inseglingen på floden till byn vi ettiden. 4 knop var därför en bättre hastighet så vi tog ganska snart in storen och drev fram på det lilla förseglet. Det gick ändå för fort så vi tog ut en stor runda utanför kusten för att undvika de små jangadorna som helt respektlöst driver omkring hela natten långt ut från land.

Överresan tog ganska exakt två dygn så klockan tio den 23 September, på Amis födelsedag, kunde vi ankra vid den yttre piren och vänta in högvattnet. En fiskebåt passerade och talade om var vi skulle gå och klockan ett kom han tillbaka och sa att det var dags.

Det är ungefär en sjömil från yttre piren uppför floden till själva samhället. Från sjön ser man egentligen bara fiskebåtarna som ligger i flera rader, utanpå varandra, vid små bryggor. Vi hade läst andra seglares loggar och enligt dem står de folk på kajen som vinkar in besökaren till någon lämplig plats. Men icke. Det var ju idiotiskt att tro något annat. Det låg dessutom en stor seglare till ankars ute på floden, så efter två rundor utefter kajerna gav vi upp och ankrade straxt bakom den. Bra ankarbotten och rakt innanför oss fyra stora seglande fiskebåtar. Skroven och latinriggarna som gravyrer från 1700-talet. Det var vackert och vi tyckte att vi äntligen hade kommit till det Brasilien vi drömt om.

Efter en veckas långsegling har man kommit in i en dygnsrytm där man lär sig sova på frivakten, men om man är ute bara ett par dygn så är båda vakna hela dagarna och för mycket på nätterna. Vi var alltså ganska sömniga och slocknade, utan ankarvakt, straxt efter sol-nedgången, dvs vid sextiden. På natten blåste det upp igen utifrån havet och ebben, tillsammans med flodens eget vatten, skapade en 4 knops ström rakt emot vinden. Skrovet under vattnet ville alltså dra båten med strömmen medan vinden pressade på åt motsatt håll, vilket resulterade i att vi låg tvärs vinden och strömmen och ankarkättingen sträckt bakåt under skrovet. Det höll inte och vid 4-tiden vaknade vi av att vi draggade. Upp snabbt, starta motorn och ankaret upp. Men försent. Vi ränner upp på en sandbank Och eftersom det går mot lågvatten blir vi sittande med allt större lutning på båten tills den ligger med kölen och sidan i sanden och fruktansvärt obekvämt ombord. I varje fall om man ska försöka laga frukost.

Efter några timmar kom vattnet tillbaka och vid elvatiden var vi flott och kunde söka oss en ny plats. Den här gången nedströms en brygga där det redan låg en liten fransk båt. Det var för grunt alldeles vid bryggan men 15 m ut gick det bra och vi kunde lägga en lång lina akterut till bryggan och två ankare förut. Den lilla franska båtens ägare heter Julien och är på väg till Fr Guyana, där han ska sälja båten. Han låg så länge i Bahia Salvador att han hann göra ett barn som nu är tre månader och Julien vill tillbaka dit.

På eftermiddagen kom den stora segelbåten in och lade sig straxt utanför och mellan oss och Julien. Det är en 47 fots, tung gammal Olympia som har köpts i Florida av en argentinsk psykiater och nu är han och hans son på väg till Buenos Aires. Där bor han förresten granne med Skandinaviska Roddarklubben i el Tigre, som jag blev medlem i 1956 när jag var ung sjöman, mest för att min farfar och min pappa var också medlemmar, och det har fortsatt efter mig. Min dotter Sara är också medlem i detta exklusiva sällskap.

På eftermiddagen strosade vi omkring i byn och träffade Sr Pelé, som hade haft Håkan och Anna-Karin på s/y Unicorn som gäster vid sin brygga för två år sedan. Han kom mycket väl ihåg dem och på intet sätt avskräckt honom från att bjuda in andra båtar. Han hade till och med försökt vinka in oss när vi lättade från sandbanken men vi hade inte sett honom. Ryktet om gästvänligheten i Luis Correia var alltså sant. Vi kom överens om att förhala till honom nästa dag på förmiddagen vid högvatten.

Gissa om ankaret draggade igen nästa dag alldeles före soluppgången. Rätt, det gjorde det. Den stora argentinaren hade lagt sig över vår akterända och dragit in oss och nu var vår akter farligt nära hans peke. Och gissa om vi drev upp på en ny sandbank. Rätt igen. Fast nu lutade vi åt andra hållet och då fanns överhuvudtaget ingen möjlighet till frukost.

Vid 12-tiden var vi äntligen loss och kunde gå in till Pelés brygga. ”Underbart att ligga för-töjda vid kaj” kunde vi skriva i loggboken. Men först åt vi frukost.

T

Den 10 september gick vi upp i gryningen för att göra sjöklart för avfärd från Iate Clubo de Natal. Elen funkade utmärkt. Jag tog ut kursen till Fortaleza ca 300 sjömil mot nordväst och Ami tog ett sjösjukeplåster. Halv ett hade tidvattnet vänt och vi kunde få medström ut. Vi såg Frideborg lätta ankar och sätta en revad stor. Det blåste en frisk vind från sydsydost, alltså slör o läns upp utefter kusten. Och vi såg verkligen fram emot att få komma ut o segla igen. När man har legat i hamn i några dagar så längtar man ut till havs igen och väl därute gör man allt för att komma till nästa hamn. Men om man blir liggande för länge på ett ställe är det inte heller bra. Då kan man drabbas av hamnröta, man drar sig för beslutet att åka iväg, har hela tiden ”bara en liten grej till att fixa” och så går dagarna och ibland veckorna och sjögräset växer i vattenlinjen.

Motorn startade bra. Elankarspelet var starkt och ivrigt. Men…. Det visade sig att Iate Clube de Natal som invigdes 1955 hade varit sjöflyghamn under andra världskriget och när den revs forslade man helt sonika ut all bråten i sjön, så nu är flodbotten full av gamla hangarer och annan bråte, inklusive ett uttjänt flygplan. Och i någonting av detta satt ankaret fast. 12 meter ner i smutsgult flodvatten. Vi drog och slet med både ankarspel och båtmotor men utan resultat. Inne på segelklubben följde man våra ansträngningar med stort intresse och just när vi insåg att vi inte skulle lyckas så kom det ut en liten flotte med en dykare ombord som började sitt erbjudande om hjälp med att ropa ”Cem Reais”, dvs hundra brasilianska reals, ca 400 kronor. Vi kunde inte göra annat än att acceptera och en halvtimme senare hade vi lyft en betongbjälke och dykaren hade pillat ut ankaret under den.

Och så iväg. Ut under den nya, mäktiga bron och förbi det gamla fortet. Mellan pirnockarna forsade tidvattnet ut och havsvågorna in och vi snurrade som i en mixer. Väl ute mötte vi jangadorna, små seglande flottar som finns utefter hela den här kusten. Jag såg dem också här för 50 år sen. Då var de byggda av balsastockar men nu är balsan nästan slut så balsan är utbytt mot frigolit med ett skal av träribbor.

Två dygn tog seglingen till Fortaleza. Slör o plattläns hela tiden och en jobbig sjö som gjorde det svårt att laga mat och sova. Men vi njöt ändå av seglingen. Var fjärde timme hade vi VHF-kontakt med Frideborg som tog en lite längre väg utefter kusten. Där var sjön inte lika svår men de fick hålla bättre uppsikt efter nattfiskande jangador som sällan har reglements-enliga skeppsljus.

På eftermiddagen den 12 såg vi Fortalezas höghus och vindkraftverk och just i solnedgången piren till Marina Park segelbåtshamn. Det hann bli mörkt innan vi kom in men vi var inte så ängsliga för där skulle finnas en stor flytbrygga med förtöjningsbojar och vi antog att det skulle vara väl upplyst. Hamnen hör till ett stort hotellkomplex. Men där var mörkt, det fanns inga förtöjningsbojar och bara en trång plats att tränga sig in mellan två andra båtar. Vi lät ankaret gå väl 50 meter ut och backade in mot flytbryggan. Svårt, för det var stark sidvind och snurrande tidvattenströmmar. Jag kände mig ganska stolt över manövern när ankaret hade huggit och vi var på rätt väg in. Och så, 10 meter från bryggan, tvärdog motorn. Jag har varit med om det förr i mörka hamnar. Tamp i vattnet som fastnar i propellern. Vi hann dock kasta iland en lina till några seglare som stod på bryggan och så kunde vi dra oss in. Resten av kvällen ägnades åt förtöjning, tampborttagning från propellern och lite, bara lite, bryggsnack med båtgrannarna.

Nästa dag blev mest sovdag. Vi avkrävdes 350 Reais, dvs 1 400 kr för en vecka i hamnen av en jovialisk hamnkapten som nog visste att ta betalt utanför den fastställda taxan. Vi tog också emot Frideborg som hade legat för ankar ute i bukten under natten. De var ganska möra för sjögången var svår i tidvattnet och det blev inte mycket sömn för dem. De fick en lite bättre plats än vi för våra båtgrannar, två sprillans färska, sydafrikanska katamaraner lämnade för Karibien och Annapolis några dar senare.

Marina Park är just så lyxigt som det låter. Några barer, stor swimmingpool, öppen även för seglare, en palmlund med upphängda hängmattor och tjänstefolk av alla de slag, uniformerade efter rang och bransch. Typiskt för just de städer vi hittills har besökt, ligger hela komplexet inklämt mellan favelor, slumområden. Det är väl så att de sumpiga, feberheta stränderna vid hamnarna inte har varit särskilt attraktiva och överklassen har sökt sig upp på höjderna. Men nu ska allt likna Franska Rivieran och då får man lov att tränga undan några favelor och rensa upp vid stranden. Och lägga en båtbrygga på sjösidan om där inte finns en sandstrand. Ibland får jag en känsla av att hotellbyggaren tror att båtkajen ska vara som en slags sjöparkering – att vi ska parkera våra båtar där, slänga nyckeln till hamnkaptenen och sen ta in på hotellet.

Sen ägnades två dagar åt myndigheterna. Först Policia Federal – lång taxiresa – där vi inte ägnades någon som helst uppmärksamhet eftersom vi sa att vi skulle lämna landet från Belem i Amazonflodens mynning. Jag chansade och sa att jag ville ha förlängt uppehållstillstånd i landet och blev hänvisad till passavdelningen – lång taxiresa – där vi ställdes in i kön. Där blev vi sittande i fem timmar innan vi fick träffa någon med passtämpel i handen. Och se! Dunk. Där blev ett förlängt uppehållstillstånd stämplat i passet. Jag frågade inte varför den federala polisen har så olika riktlinjer i olika delstater och det kommer jag inte heller att fråga någon om. Men man kan ju tycka att den svenska ambassaden borde ha kunskap om vilka passregler som gäller mellan Sverige och Brasilien.

Fortfarande mycket lyckliga svävade vi nästa dag in på Capitania dos Portos, där skepps-pappren godtogs utan problem. Vi börjar väl få en känsla för den abstrakta byråkratin. Vi passade också på att luncha på den aristokratiska gamla Iate Clube de Fortaleza. Den är lite mindre än Marina Park men den har stil. Säkert lika många anställda och jag vet inte riktigt vad de gör för där finns inte längre några båtar. Det är för mycket tjyvar i området och båtägarna har gett upp båteriet och ägnar sig bara åt söndagsluncher på sin klubb.

På grund av hårda vindar har vi sen blivit liggande i Fortaleza till den 20 september. Det känns varken stressigt eller betungande. Dagarna har ägnats åt dels reparationer av toalettpumparna och grovstädning och dels åt bad i poolen och caipirinhaprovning tillsammans med Stig o Moniqa på Frideborg.

I morgon lättar vi ankar och drar vidare, antagligen till Luis Correia, ca 250 sjömil härifrån.
Frideborg går direkt till Franska Guyana.

Nu har vi gått och åkt taxi o buss genom stan i en vecka och börjat förstå hur den ser ut. Ut mot sjösidan finns de långa sandstränderna med restauranger och nya hotellkomplex. Här på flodsidan ligger både den lyxiga segelklubben, den stora fartygshamnen och fiskehamnen och innanför ligger gamla stan med månghundraåriga vackra byggnader, men de har långt, mycket långt, kvar till att bli pittoreskta shoppingstråk med mysiga konstnärsrestauranger såsom man har gjort i Recife. Här är det ren slum och vart vi gick blev vi varnade – även av dem som själva bodde där. Jag frågade till slut elektrikern, som hjälpte oss med generatorkablarna, när vi for till hans firma, om det verkligen stämde att det skulle vara så farligt där. Han svarade inte direkt men nickade så där lite tufft och drog fram en tung revolver som han hade gömd under sätet.

Häromdagen for vi tillsammans med Stig o Moniqa ner till Ponta Negra som ligger lite söder om stan och som är centrum för turistlivet. Hit kom Ami och jag soltörstande en vinter för kanske 15 år sen. Sandstranden är ett par kilometer lång och på helgerna trängs badarna med de sandstrandsvandrande försäljarna. De är nog fler än badarna. Och de säljer allt; glass, läsk, solglasögon, cd-skivor, sololja, kokosnötter, paraplydrinkar, pannkakor, klänningar, godis, smycken, frukter, nötter, ostron, virkade dukar, korv med mos, räkor, ljud (en liten musikanläggning som man kan hyra och placera vid sin solstol för att övertrumfa grannens hyrda (o)-ljud), pommes frites på sötpotatis (skitgott), cigaretter styckvis eller stora askar cigarrer, osv, osv. Men det är en lättsam, okomplicerad tillvaro (jag menar för badarna, försäljarna verkar ha det rätt knogigt). Till skillnad från i Europa kan alla storlekar och åldrar på kvinnor uppträda i shorts, baddräkt eller i minimal bikini. Ingenting tycks vara riktigt opassande. Eller också förstod vi inte koderna för det passande.

När vi for hem kunde vi inte låta bli att fara ner till Pirangi för att besöka världens största cashewträd. Det är bara lite över 100 år gammalt men fyller redan ut ett helt kvarter på 8 500 kvadratmeter. Hittills har trädet varit lönsamt. Det ger näring för en liten turistindustri i en annars ganska tråkig stad och det producerar över 70 000 cashewnötter om året. Men man är lite ängslig. Trädets rötter hotar husen över gatan och motorvägen som drar förbi straxt bredvid.

Ett par dagar senare, när det var nationaldag och stängt i de flesta affärer, for vi till en annan strand – Genipabu -, lite norr om Natal. Här var det knökfullt, som i tunnelbanan under rusningstrafik, på en ganska liten del av den långa stranden. Restaurangerna hade sina bord långt ut och till och med ute i vattnet för att få plats med alla gäster och här satt man och trängdes med försäljarna, som hade samma varor som i Ponta Negra plus häst-och dromedaruthyrning, under ett sammanhängande täcke av parasoller. Lite ovant och läbbigt för oss nordiska långseglare med extrema behov av personligt utrymme.

Nu ska vi vidare. Dagen har gått åt till utklarering. Mycket långsam men livsfarlig taxiresa hem med en chaffis som antagligen tog körkortet efter det att han fick hjärnsläpp. Under veckan här har vi ändå fixat elen, tömt kölsvinet (som vi måste göra då och då, jag förstår inte varifrån den oljeblandade sörjan kommer ifrån), lagat toapumpar och fixat lite i riggen – man måste alltid hålla efter linorna och byta ut om det ser slitet ut.

Det är kväll på Potengifloden. Månen är bara halv men stor och lyser starkt när den tittar fram mellan molnen som jagar fram mot havet. Det blåser ganska hårt från söder och det är skönt. Med öppen skanslucka får vi behaglig nattemperatur. Ami sitter och planerar för en bussresa i morgon. Då är det nationaldag i Brasilien och stängt överallt. Turistbroschyrerna och Lonely Planet flödar över av smaskiga bilder på milslånga sandstränder, beachbuggyrace över sanddyner, dromedarridning, och paraplydrinkar. Vi får se vart vi hamnar i morgon.

Så är det ikväll. Och så har det inte varit de senaste dagarna. Jo, seglingen hit i förra veckan var smarrig. Avgång Jacaré den 31Augusti kl 13.30. En halvtimme efter Frideborg som vi har parseglat med sedan Recife. Efter 2 timmar ute ur floden och vi kunde sätta genuan, lite inrullad. Det behövdes inget storsegel för den kraftiga sydosten tillsammans med strömmen förde oss snabbt norrut och vi ville helst inte segla in i Natal under nattmörkret. Och natten var mörk. En tunn månstrimma tittade försiktigt fram i väster men drog sig efter bara någon timme tillbaka igen på nästan samma plats som den dök upp. Sen bara stjärnor mellan molnen. Segling nära kusten kräver ordentlig utkik hela tiden för kusten här är mycket långgrund och fiskrik och således också full med små fiskebåtar med osäkra skeppsljus. Och även om de har lanternor så syns de ganska dåligt för vågorna är höga här, de har ju vandrat och växt till sig hela vägen från Afrika.

I gryningen gick vi in under den nya stora bron över Potengifloden och en halvtimme senare såg vi båtar till ankars utanför Natals Segelklubb. Sen kom bakslagen i Natal. Det började när vi skulle ankra. När jag skulle slå på huvudströmbrytaren till ankarspelet blev jag osäker på om den kanske redan var tillslagen och det ska den egentligen inte kunna vara om inte nyckeln sitter i. Framme vid ankarspelet finns två fotstyrda tryckknappar på däck. En för att rulla ut kättingen och ankaret och en för att rulla in den och dra upp ankaret. Där upptäckte jag att ankarspelet var hett och redan igång och det slet och drog för att få in ankaret som var fast vid klyset. Efter ett hysteriskt slitande satt jag med fotpedalens strömbrytare i handen och jag hade fått stopp på spelet. Men det var trögt när vi skulle få ut ankaret. Det måste göras snabbt i floder som är påverkade av tidvatten och nu gick det mot ebb, dvs både flodens eget strömmande vatten plus det utgående tidvattnet skapade en ström på 4 – 5 knop. Till detta kom den hårda vinden som blåste oss i samma riktning som strömmen. För rorsman – Ami –gäller det att ligga still med båten och styra rätt med fören mot strömmen. Vi gjorde åtminstone tre misslyckade ankringsförsök, den första gången fick jag upp ankaret med hjälp av ankarspelet, men sen orkade spelet inte mer så jag fick dra upp ankaret för hand och sen släppa ner det igen och hoppas på att det skulle fästa i någonting där nere. Till slut satt det och vi kunde pusta ut och få oss lite frukost och på första parkett åse Frideborgs ankringsförsök. Dom hade det inte heller lätt.

Efter ett dygns återhämtning och slöande gick vi nästa dag iland för inklarering av båten och förlängning av uppehållstillståndet för mig. Det gäller bara i tre månader men sen ska det kunna förlängas i ytterligare tre månader. Väl framme hos Policia Federal blev vi först bryskt avvisade. Jag var klädd i shorts och det duger inte på en federal polisstation. Vakten vid entrén visade emellertid på parkeringsvakten som genast kom fram med ett par långbyxor för uthyrning. Vi kom in och inklareringen gick bra den här gången för båten. Alla papper var ok.
Men sen kom nästa kalldusch. En leende polis förklarade för mig att enligt ett sprillans nytt avtal mellan EU och Brasilien tillåts inte längre förlängning av uppehållstillståndet. Jag skulle alltså vara tvungen att lämna landet redan nu och segla mer än 1000 sjömil upp till Franska Guyana utan att gå iland på vägen. Inte kul med tanke på den osäkra elektriciteten.

Väl tillbaka vid segelklubben mejlade vi ett nödrop till svenska ambassaden som svarade snabbt att i visumärenden kunde ambassaden inte bistå (konstigt, är det inte just det som ambassaden är till för?). Över Facebook fick vi ett lugnande svar från Håkan o Anna-Karin på ”Unicorn” att man mycket väl kan chansa och segla in i hamnarna utan att anmäla sig bara man inte blir liggande för länge.
Sen vände det ändå. Väl ombord igen upptäckte vi att ankarspelet inte alls var slut. Det var laddningskabeln från den nya starka generatorn som hade smält. Den kabeln var ju dimensionerad för en mycket mindre generator och det borde man ju ha kunnat räkna ut med jag vet inte vad, att den inte skulle hålla i längden. Nya kablar fixades och så småningom kunde batterierna laddas upp igen. Förlåt ankarspelet. Det är klart att du inte kan snurra runt utan ström. Hoppas också du är nöjd med den lagade ”dra-upp-knappen”.